allt på ett kort

bara en tanke

allt på ett kort
kisar mot nylagd gräsmatta
vi stod tätt på bilden från 1993

och säg mig än en gång
när vi började lösas upp i kanterna
som mjuka drömmar, lite gråa och ljumma

jag gled ifrån sakta
och du ville aldrig fångas sa du
du ville aldrig ge upp
aldrig ge vika

din uppsättning liknar min
men visst har vi dött ut
vi är några andra idag

allt på ett kort
den nylagda gräsmattan
våra äldre jag som ställer sig i position
dom vill ta ett kort till albumet
en bild på dom vi blivit

jag undrar ibland om du tänker på sommaren 1993
när vi var syskon på det där självklara sättet
innan vi blev dom vi blev
jag kan sakna det ibland
oss och dom vi var när allt var nytt

vi ställer oss tätt som av gammal vana
ler mot fotografen
och om 15 år kommer jag att tänka samma sak igen
vilka är vi då?

han som inte vill läka

i efterhand

i små små bitar ligger jag
försöker samla ihop mig
men det är försent

sätter läpparna mot handflatan
var det så det kändes
när jag smakade din hud?

minnet sviker och åren går
men du,
jag vände mig alltid om
försökte alltid se bortom dina handlingar
dina ord

du var vacker och behövde ingen retusch
men jag arbetade på den ändå
och den jag såg var egentligen inte du
du var böckerna jag läste
människorna jag träffade
filmerna jag såg
det bästa av allt
men det var inte du

jag låtsades
och så klart man faller i bitar till slut
när verkligheten slår en itu

du agerade på instinkt och ville bort
men var lugn
jag springer åt motsatt håll
bort från dig och jag springer fortfarande
kilometrar och mil läggs mellan oss
medan jag förbannar mig själv

och inser
jag kommer alltid att ha dig som ett kliande ärr på insidan av handen
och ditt namn kan jag inte säga högt
det vore att häda

du får bli han som inte vill läka

svala skuggan

nån slags närvaro

svala skuggan sluter upp längs vägen igen
följer dina steg och tvekar när du stannar

du är aldrig riktigt ensam

mellan dina andetag och hans mun
finns tusen osynliga brännande punkter
som aldrig kommer brinna
ord som kommer att sjunka ner i svart vatten
och stanna kvar i bottendyn

du är aldrig riktigt ensam

förbi
gå alltid förbi
full av dig själv
men ändå finns det ett svar
en inre kompass
en nattfjäril
som visar vägen

du är aldrig riktigt ensam

det är tomt
tungt
i bröstet
skammen över egocentreringen
hur du fastnar i dig själv
beror på samtidens kalla klimat
var inte rädd
skulden är inte bara din

svala skuggan smider planer
följer dig längs vägen
håller din hand
blåser ut ditt ljus och kysser din kind
du behöver inte ens ropa
han är redan där

du är aldrig riktigt ensam min vän

vi fanns

det som göms

allt var borta
förblev vår hemlighet
genom månader och kanske år
bortom våra liv
suckande i gamla salonger
låg kartonger med fotografier
dammsamlare
bleka ansikten på något slags papper
utslitna leenden som någon klippt ut

vi fanns en gång
och någon kommer att vekna inför våra ärliga intentioner
hur vi sparade oss för generationer
hur vi älskade för deras skull
någonstans för länge sedan
var vi verkliga
allt är borta nu
men det fanns händer som lade allt till rätta en gång
som sparade
och det fanns händer som hittade oss igen

under en tavelram
föreställande en fjäril i flykten
låg vi sparade

måla mig, döda mig

the great pretender

måla mig
en vacker bild
döda mig
ett sällsynt djur
spåra mig
i en miljonstad
lova mig
en enda gång
älska mig
på riktigt

och trots dina uppoffringar
har dina ögon har redan förrått mig
då du andades mot min hals
viskade mitt namn

var du redan förlorad
bortom all räddning

orden har blivit flyttfåglar

så mycket att säga att tystnaden tar över

nu har de blivit flyttfåglar
orden som brann i våra munnar
plötsligt är de på flykt igen
undan ansvar och plikt

siktas som streck vid horisonten
och snart förvinner de
orden brinner längs med vattenlinjen
och vi flyr in i köttet
i kroppens våta marker

vi behöver inga ord
inte till en början
och vi kan vänta
flyttfåglar kommer alltid tillbaka
och när de återvänder vill jag kunna säga:

du har fäst dig som ärr på insidan
och jag vill aldrig bli av med dig
du är mitt lilla haveri
min egen katastrof

en gång hade jag en längtan

vilsen igen

en sommar som tar slut alldeles för fort
dina händer som uteblir mot mitt huvud
och allt som därmed dras undan
du blir en halv människa
fysiskt närvarande
men ditt huvud är någon annanstans, upptagen i tankar
jag räknar tyst och mönstret är vackert: dagarna, månaderna, åren blir ett spindelnät

och hur våra skuggor lägger sig ned
fast vi står soldränkta mot en vägg
den där väntan som växer till sig
andetagen som plötsligt upphör
och blickarna som ändrar riktning
jag har svårt för orden
de vägrar komma ut och de är säkert oförmögna att göra någon nytta ändå

en gång hade jag en längtan

det sägs att tystnaden bor bara ett stenkast härifrån
men jag kan svära på att den flyttat in i min kropp
och det ekar när jag lyssnar efter någon slags innebörd
hela mitt inre har liksom fastnat mitt i hjulets varv
har du märkt det?

din tvekan tar en sekund för länge
och jag låtsas inte om den
men den sätter sig som ett nät jag inte kan forcera
låter du bli att röra mig
och allt som tidigare varit varmt och nära
blir en tung utandning en mörk vinterdag

jag hade tänkt mig någon slags ro
att den skulle lägga sig runt mig som bomull
och allt skulle bli bra
oron skulle sluta slå sig ut
och lugnet skulle hålla den där längtan borta
visst var det så det skulle bli?

så mot en vit stenvägg varm av solen
andas vi in jorddammet från marken
vi blir svartvita
siluetter utan riktiga detaljer
suddiga konturer mot vit bakgrund
simpla men ändå komplexa om man nu orkar gå nära

le lite
bilden blir vacker
ingen ser oss ändå för vilka vi är

vet vi ens det själva?