i ögonvrån

det man aldrig får, det vill man ha ännu mer

i ögonvrån
alldeles för långt bort
slutar du att existera
du lämnar bara in
och avlägsnar dig
som ett blåmärke
som sakta blir osynligt
jag får inte dig

i ögonvrån
bakom ditt tomma skal
händer så mycket
du har funderat över det här
och vill glömma bort
du tror att allt som hände
går att sudda ut
att det inte var speciellt

jag vet hur ditt hjärta slår
fastän du tror att du är kall
jag kände det tydligt
och nära
för tio dagar sedan
dina hjärtslag mot mitt skulderblad
och hur du andades i mitt öra

jag vet inte vad jag kände då
och det är fel att leka med hjärtan så där
men jag smektes in i ditt sovrum
och din tunga övertalade min

i ögonvrån såg jag hur dina ögon sökte mina
men jag vände bort ansiktet
så du inte skulle märka hur jag lät dig få mig

i ögonvrån
när du vände dig om
förstod jag att du var någon annan
och jag lämnade bara in
avlägsnade mig sakta
fast jag ville stanna
du kysste mig på axeln
och lämnade inga synliga spår
den här gången heller

och plötsligt stod jag
utanför din port igen
ensam

men osynliga små punkter på min kropp
kommer alltid att vara dina

erövra mitt land

jag tänkte det bara, sa det aldrig

jag vill inte att du säger något
för det tänker inte jag göra
jag vill att du trycker upp mig mot väggen
kysserkysserkysser mig som om jag var ditt syre
dina händer ska vara överallt
som om de inte kan bestämma sig för var de ska börja
en förvirrande kamp

och jag kommer inte att protestera
när du drar ner min kjol
för jag har redan börjat knäppa upp dina byxor
jag tänker på krig, häftiga explosioner

schh
nej, säg inget
jag vill inte att ord ska förstöra
för om du säger något
så säger jag något
och då blir vi dom vi egentligen är

gör det här nu med mig
jag vill känna något för en gångs skull
ruset, hur huden blir varm och förvånad
allt skickligt iscensatt av en främlings fingertoppar
garden är nere

erövra mitt land
du får det
bara du ser mig i ögonen när du ber mig lägga ner mina vapen

förresten, förlåt

allting är inte vad det ser ut att vara
inget är säkert
bestående och tryggt

jag gillar den känslan ibland
kan ligga vaken och andas in
spänningen
samtidigt slickar rädslan mig i nacken
håller sitt varggrin på centimeteravstånd
snart hugger det mig i halsen

måste göra ett val
alldeles snart
men jag kan inte
kan verkligen inte

och det gör mig till en fegis
förlåt, vilket skitord, det hjälper inte alls

du hade chansen

kärlek från fel sort
eller så var det bara
tidpunkten som var fel


jag lade mig ner
som en liten protest
utanför ditt synfält
du kan inte se och du kan inte veta
men jag gjorde det för oss

jag reste långt bort
för att glömma
inte för att du märkte det
inte för att du någonsin
fick ett kort från en ö med konstigt namn

jag kom tillbaka
för var skulle jag annars ta vägen
du märkte inte att jag varit borta
inte förrän du la dina fingertoppar
över huden som blivit brunare och äldre
inte förrän du kysste mig och sa du smakar annorlunda
och dina ögon har en ny istid
ja, och den är din svarade jag och lät
kylan bilda nya glaciärer mellan oss

du hade chansen
i en helt annan tidsålder

kroppen minns

egentligen är det så här:

kroppen minns
jag stryker längs med huden
och minns ett intrång
en annan hand
annan hud

kroppen minns
hur dina fingrar
följde mina linjer
kurvor och mjuka hålor
hur jag drunkande i känslan
förföll av desperationen
att få uppleva beröringen igen


kroppen förtränger
dina ord
hur de förvred mitt ansikte men mest
hur min hud kallnade
och ådrorna vred sig i vansinne

du tog mig
och jag såg det aldrig då
hur du lät mig stå tom och undrande
vid andra sidan midnatt
då du lagt dig för att sova
bort dina värsta drömmar


och nu har kroppens försvar
plötsligt reagerat
i efterhand
som en skugga som vaknar till liv

kroppen minns och skäms
stänger av och börjar om
som ett surrande lysrör
tänds upp och sticker
sönder allt med sitt sterila vita ljus

utplånar jag dig och dina spår

när vi var varandras alibin

mellan raderna läser jag

jag kan inte sätta punkt

det finns något i sättet du rör dig
en tveksamhet i ditt leende
hur skrattet mest blir en viskning
och ögonen letar efter fokus
någonstans längre bort

jag borde sätta punkt

det är tydligt nu
vi går förbi varandra i cirklar
som två usla skuggor som inte orkar följa längre
utan bryter upp och glider undan i grått

jag vill sätta punkt

rygg mot rygg
aldrig en hand mot hud
drar vi oss undan och ligger på utkanten av sängen
vi kan bli eldflådda eller pulveriseras om vi nuddar varandra
men vi pratar inte om det

tänk när vi var varandras alibin
och kom undan med mord
tänk när vi följde varann hela vägen hem alla nätter
tänk när livet var en kamp och vi vann varandra varje dag

när jag ser på dig nu
och vill sätta punkt undrar jag
var gick vi vilse?
hur kunde en hel värld bara utplånas så?

den där buren

du vet inte varför och jag kan inte berätta

sansa dig
gå härifrån
sluta fråga
och upprepa orden
jag kommer när jag vill

du kan inte rusa in
lägga fram korten och säga
så här är det
jag kommer att göra uppror

du är fin
finast
men mitt hjärta slår
alldeles för fort
i den här buren

i samma sekund mitt liv blir
en rak motorväg
börjar jag leta efter avfarten
ingenting får vara självklart
ingenting får tas för givet

kärleken är vackrast
när man hör ekot av tusen löften
mot varm hud
precis innan det brister

därför är jag inte kvar när du vaknar, älskling

varför?

varför skriver man? för att man måste, för att man vill bli läst, för att man inte har något att göra, för att man känner sig duktig. man producerar, även om det inte är det man egentligen ska producera. man skriver "man" och menar sig själv.

varför läser man då? för att stilla nyfikenheten, man har det trist, det är som att läsa någons tankar, eller för att...jag vet inte.

jag skriver främst för att jag vill åt en sak. jag vill ha ett utbyte. vilket låter som mumbojumbo. men det finns någon där ute som vet exakt vad jag menar, som vet exakt vad saken gäller.

eller?