en gång hade jag en längtan

vilsen igen

en sommar som tar slut alldeles för fort
dina händer som uteblir mot mitt huvud
och allt som därmed dras undan
du blir en halv människa
fysiskt närvarande
men ditt huvud är någon annanstans, upptagen i tankar
jag räknar tyst och mönstret är vackert: dagarna, månaderna, åren blir ett spindelnät

och hur våra skuggor lägger sig ned
fast vi står soldränkta mot en vägg
den där väntan som växer till sig
andetagen som plötsligt upphör
och blickarna som ändrar riktning
jag har svårt för orden
de vägrar komma ut och de är säkert oförmögna att göra någon nytta ändå

en gång hade jag en längtan

det sägs att tystnaden bor bara ett stenkast härifrån
men jag kan svära på att den flyttat in i min kropp
och det ekar när jag lyssnar efter någon slags innebörd
hela mitt inre har liksom fastnat mitt i hjulets varv
har du märkt det?

din tvekan tar en sekund för länge
och jag låtsas inte om den
men den sätter sig som ett nät jag inte kan forcera
låter du bli att röra mig
och allt som tidigare varit varmt och nära
blir en tung utandning en mörk vinterdag

jag hade tänkt mig någon slags ro
att den skulle lägga sig runt mig som bomull
och allt skulle bli bra
oron skulle sluta slå sig ut
och lugnet skulle hålla den där längtan borta
visst var det så det skulle bli?

så mot en vit stenvägg varm av solen
andas vi in jorddammet från marken
vi blir svartvita
siluetter utan riktiga detaljer
suddiga konturer mot vit bakgrund
simpla men ändå komplexa om man nu orkar gå nära

le lite
bilden blir vacker
ingen ser oss ändå för vilka vi är

vet vi ens det själva?