så mycket att säga att tystnaden tar över
nu har de blivit flyttfåglar
orden som brann i våra munnar
plötsligt är de på flykt igen
undan ansvar och plikt
siktas som streck vid horisonten
och snart förvinner de
orden brinner längs med vattenlinjen
och vi flyr in i köttet
i kroppens våta marker
vi behöver inga ord
inte till en början
och vi kan vänta
flyttfåglar kommer alltid tillbaka
och när de återvänder vill jag kunna säga:
du har fäst dig som ärr på insidan
och jag vill aldrig bli av med dig
du är mitt lilla haveri
min egen katastrof
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar