han som inte vill läka

i efterhand

i små små bitar ligger jag
försöker samla ihop mig
men det är försent

sätter läpparna mot handflatan
var det så det kändes
när jag smakade din hud?

minnet sviker och åren går
men du,
jag vände mig alltid om
försökte alltid se bortom dina handlingar
dina ord

du var vacker och behövde ingen retusch
men jag arbetade på den ändå
och den jag såg var egentligen inte du
du var böckerna jag läste
människorna jag träffade
filmerna jag såg
det bästa av allt
men det var inte du

jag låtsades
och så klart man faller i bitar till slut
när verkligheten slår en itu

du agerade på instinkt och ville bort
men var lugn
jag springer åt motsatt håll
bort från dig och jag springer fortfarande
kilometrar och mil läggs mellan oss
medan jag förbannar mig själv

och inser
jag kommer alltid att ha dig som ett kliande ärr på insidan av handen
och ditt namn kan jag inte säga högt
det vore att häda

du får bli han som inte vill läka