när vi var varandras alibin

mellan raderna läser jag

jag kan inte sätta punkt

det finns något i sättet du rör dig
en tveksamhet i ditt leende
hur skrattet mest blir en viskning
och ögonen letar efter fokus
någonstans längre bort

jag borde sätta punkt

det är tydligt nu
vi går förbi varandra i cirklar
som två usla skuggor som inte orkar följa längre
utan bryter upp och glider undan i grått

jag vill sätta punkt

rygg mot rygg
aldrig en hand mot hud
drar vi oss undan och ligger på utkanten av sängen
vi kan bli eldflådda eller pulveriseras om vi nuddar varandra
men vi pratar inte om det

tänk när vi var varandras alibin
och kom undan med mord
tänk när vi följde varann hela vägen hem alla nätter
tänk när livet var en kamp och vi vann varandra varje dag

när jag ser på dig nu
och vill sätta punkt undrar jag
var gick vi vilse?
hur kunde en hel värld bara utplånas så?

den där buren

du vet inte varför och jag kan inte berätta

sansa dig
gå härifrån
sluta fråga
och upprepa orden
jag kommer när jag vill

du kan inte rusa in
lägga fram korten och säga
så här är det
jag kommer att göra uppror

du är fin
finast
men mitt hjärta slår
alldeles för fort
i den här buren

i samma sekund mitt liv blir
en rak motorväg
börjar jag leta efter avfarten
ingenting får vara självklart
ingenting får tas för givet

kärleken är vackrast
när man hör ekot av tusen löften
mot varm hud
precis innan det brister

därför är jag inte kvar när du vaknar, älskling

varför?

varför skriver man? för att man måste, för att man vill bli läst, för att man inte har något att göra, för att man känner sig duktig. man producerar, även om det inte är det man egentligen ska producera. man skriver "man" och menar sig själv.

varför läser man då? för att stilla nyfikenheten, man har det trist, det är som att läsa någons tankar, eller för att...jag vet inte.

jag skriver främst för att jag vill åt en sak. jag vill ha ett utbyte. vilket låter som mumbojumbo. men det finns någon där ute som vet exakt vad jag menar, som vet exakt vad saken gäller.

eller?