svärtan

det här är en varning

du kallar det för ett lugn
där jag ser en ständig kamp
du står mitt i tumultet
och rycker på axlarna

inuti skriker jag:
sluta vara så jävla sval!
förstår du ingenting?!
jag känner något för dig!
jag som inte brukar känna
något alls...

du får mig att balansera
alldeles för långt ut på kanten
och du bryter ner mig
när du rör mig sådär
du är så säker
och det får mig att
rycka till mig handen och hjärtat

jag är svart inombords
men det kan du inte se
vänta bara
jag kommer att göra dig besviken
och jag hatar redan mig själv för det
du borde väja undan
nu

innan du smakar på svärtan
fastnar
och blir som jag

redan borta

försent

saker går sönder
saker försvinner

den stora planen sjönk
och våra armar kunde inte bära bördan
osagda ord tynger kropparna
och händerna flätas samman tätare i desperation medan vi sjunker

djupet välkomnar oss

och vi söker i svart vatten efter lösningarna
herregud vad har vi gjort
tappat bort oväsentligheter och oss själva

och när jag vänder mig om för att säkra lasten
på vår väg neråt
är du redan borta

under allt blått

i ett svagt ögonblick glömde jag bort mig

inget kan fördärva mitt månsken i natt
jo, kanske
om du skulle dra dig ur igen
då vill jag inte vara med längre
då blir allt som vanligt
och jag vill inte vara där allt är vanligt
men den här gången stannar du väl?

klockan sex på morgonen
driver vi fortfarande runt
som om vi aldrig kan sluta oss runt sömnen
utan att upplösa det vi har

den vill komma, sömnen
den jagar oss över gräsmattorna
och slår efter oss under kyrktornet
men vi kysser varandra
under de stora träden i parken
timmarna faller bort
och dagen kommer oundvikligen

någonstans är de där timmarna
värda så mycket mer
än alla ord
alla osäkrade smekningar
när jag är med dig
känner jag hur muren ger vika
och jag blir svag för dig

men där på förmiddagen
bryter vi upp
eller du gör det
jag står mest tyst
och jag låtsas inte om det
men jag lägger alla ord
som du säger
i min knutna hand
vägrar att släppa

du suddade ut oss igen
jag tror jag gömde mig
av gammal vana
känslorna var för starka
och jag borde ha glömt bort dig för länge sedan
varför kom du tillbaka
du var ju aldrig min
och du skulle inte bli det heller?

hur lätt man glömmer löften man ger sig själv
aldrig mer blir ett kanske
en vit fågel flyger in i ditt hjärta igen
och slår med vingarna
låter hoppet vakna
fast jag nog visste utgången
blundar jag för det uppenbara

i natt ska jag lämna tillbaka
de fina orden
som var lånade
aldrig dina egna
dom börjar kännas tunga nu
jag ska somna som en blank sten under månen
med handen tom

och jag önskar att du kunde se mig nu
hur jag trodde dig
hur jag litade på dig
hur jag föll igen
jag läste i din handflata och fann ledtrådar
varför människor gör som dom gör

men jag tittade aldrig i dina ögon
svaret fanns ju där
under allt blått

omöjligt