första klass

solen enkel resa

idag vann dom igen
du suckade
och jag grät i smyg
tyngden på mina axlar tryckte ner mig
hur ska jag vara för att du ska se mig på riktigt?

och vad väntade jag mig egentligen?
en eld eller svag glöd
en utplånad känsla eller bara en enkel chans
något

inget och du gav mig inget
du höll bara mitt huvud över vattenytan
jag fick själv ta mig till land
du vände ryggen till och det är svårt att läsa dina ögon då
men jag tror jag förstår
fast jag inte vill uttala orden

i natt vinner dom igen
rösterna
händerna
hjärtat
som rör och lovar
men aldrig är verkliga nog
aldrig allvarliga nog
att ge ett löfte om något mer än pappersflygplan som i gryningen
brinner upp i solens första strålar

du är en flygkrasch och mitt hjärta åker första klass
rakt in i solen

boom

tröst för tigerhjärtan

osäkerheten

röda av lyckosötman
smakar våra läppar
svarta av svek
leker tungorna sig närmare slutet

du klädde mig i osanning
lindande in lögnerna vackert mellan vårt stora ingenting
i pauserna
i de små ljuden
mellan viskningarna och de glömda greppen
jag gav dig osanning tillbaka
tror vi ville ha det så

i en vinkel då jag blottade mitt innersta
vände du bort huvudet i en vacker rörelse som kändes ärlig
jag kom att minnas det som en slags brytpunkt
hur vi plötsligt blev svartvita och gryniga

som i en gammal film räckte jag fram min hand
och du tog den sakta
liksom vägde den i luften
protesterade mot linjerna i handflatan
du sa att min livslinje var kapad
och att tiden var ute för drömmare som jag

vi skrattade mellan tagningarna
kände väl inte varandra men var nog vackrast just då
innan allvaret kom ifatt oss
och vi blev osammanhängande, skrämda och skeva

innan du ramlade förbi alla leenden och blev mitt svarta år
hittade jag linjen i min hand
när jag lade handflatan mot ditt skulderblad
fann jag strecket som gjorde min livslinje hel
ditt ärr från olyckan blev min räddning
men jag sa aldrig något
att jag var hel med dig

du kanske skulle tagit det fel
som att vi kanske var rätt ändå

en klen tröst för tigerhjärtan som våra
alltid randiga
aldrig hela
och vi vet vad kärlek är
men kan inte sansa oss nog för att låta ränderna går ur
aldrig våga mer
än den andra ger

minns du mig om tusen dagar?

finnas kvar i någon

hur hjärnan
är svekfull
elakartad och manipulativ
drar slutsatser
jag inte vill veta

jag jämför dig
med de andra
och tror mig se ett mönster
hjärnan arbetar som ett
odjur
river och sliter upp
nya sår
öppnar gamla ärr
och krigsskador

på bilderna börjar du blekna
och är det inte typiskt
hur allt liksom
akvarell i vatten
rinner bort
går inte att rädda

och minns du mig om tusen dagar
tänker du på mig
någon gång
får jag plats
i dig
någonstans

någonstans?

räknar ner från hundra

farligt farligt

från ingenstans
en rörelse
fri från tolkning
lägger jag mig åt sidan
låter dig dra med mig
neråt
bortåt
från säkerhet
och sans

i ett svagt ljus
förlorar jag omdömet
då kläderna möter ditt parkettgolv
är jag bortom räddning

du fångar mig
och min blinda fläck
registrerar hur pulsen på din hals
slår i takt
jag räknar ner från hundra

går händelserna i förväg
förlorar mig i hur du
ger mig mer än jag kan ta
men låter bli att tänka
hur jag redan ser dig
som min
det räcker med
hur du placerar din tunga
ordlös
på min hals och väcker mig
från vardagens tristess
och hemmaspunna dagdrömmar
som aldrig riktigt tar fart

jag kan ta det
den här gången vågar jag
släppa taget utan att
försöka fånga dig
om jag förångas nu
av din närhet
var det värt det
hur du försökte hålla kvar mig
i ett enda andetag
blåste du liv
och valde mig
det räcker längre än
jag hinner räkna till