när vi var varandras alibin

mellan raderna läser jag

jag kan inte sätta punkt

det finns något i sättet du rör dig
en tveksamhet i ditt leende
hur skrattet mest blir en viskning
och ögonen letar efter fokus
någonstans längre bort

jag borde sätta punkt

det är tydligt nu
vi går förbi varandra i cirklar
som två usla skuggor som inte orkar följa längre
utan bryter upp och glider undan i grått

jag vill sätta punkt

rygg mot rygg
aldrig en hand mot hud
drar vi oss undan och ligger på utkanten av sängen
vi kan bli eldflådda eller pulveriseras om vi nuddar varandra
men vi pratar inte om det

tänk när vi var varandras alibin
och kom undan med mord
tänk när vi följde varann hela vägen hem alla nätter
tänk när livet var en kamp och vi vann varandra varje dag

när jag ser på dig nu
och vill sätta punkt undrar jag
var gick vi vilse?
hur kunde en hel värld bara utplånas så?