tröst för tigerhjärtan

osäkerheten

röda av lyckosötman
smakar våra läppar
svarta av svek
leker tungorna sig närmare slutet

du klädde mig i osanning
lindande in lögnerna vackert mellan vårt stora ingenting
i pauserna
i de små ljuden
mellan viskningarna och de glömda greppen
jag gav dig osanning tillbaka
tror vi ville ha det så

i en vinkel då jag blottade mitt innersta
vände du bort huvudet i en vacker rörelse som kändes ärlig
jag kom att minnas det som en slags brytpunkt
hur vi plötsligt blev svartvita och gryniga

som i en gammal film räckte jag fram min hand
och du tog den sakta
liksom vägde den i luften
protesterade mot linjerna i handflatan
du sa att min livslinje var kapad
och att tiden var ute för drömmare som jag

vi skrattade mellan tagningarna
kände väl inte varandra men var nog vackrast just då
innan allvaret kom ifatt oss
och vi blev osammanhängande, skrämda och skeva

innan du ramlade förbi alla leenden och blev mitt svarta år
hittade jag linjen i min hand
när jag lade handflatan mot ditt skulderblad
fann jag strecket som gjorde min livslinje hel
ditt ärr från olyckan blev min räddning
men jag sa aldrig något
att jag var hel med dig

du kanske skulle tagit det fel
som att vi kanske var rätt ändå

en klen tröst för tigerhjärtan som våra
alltid randiga
aldrig hela
och vi vet vad kärlek är
men kan inte sansa oss nog för att låta ränderna går ur
aldrig våga mer
än den andra ger